Januari 2014

Årets första löprunda. Knyter handen när jag springer förbi Riget. Du får mig aldrig cancerjävel.

Till alla krigare

BEYOND THAT WASTELAND from Daemon Film on Vimeo.

Askan är den bästa jorden

Lyssnade ofta på Markus låt under sjukdom och behandling. I bland bara för att få gråta. 

I Lördags för en vecka sedan fick den igen en ny innebörd på ett sätt. Jag har bestämt mig för att söka en ny utbildning. Att vara designer. Det har varit först mitt mål och sedan en stor del av min identitet ända sedan jag var tjugo år. I Lördags bestämde jag mig för att jag inte vill vara det längre. Det kändes som att jag fick ett nytt liv i det ögonblicket och som att helt nya vägar öppnades. Det är aldrig för sent att byta bana, ge upp och släppa taget om gamla och inaktuella drömmar för att ge plats åt nya. Hej mitt nya liv ur askan!

Hur jag skolkade från frisören.

Hade bokat tid hos frisören i förra veckan. Ni vet det där dom säger om att "man måste klippa sig ofta för att få långt hår" och det där. 

Jag vaknade på morgonen och kände att jag inte, inte, inte ville klippa av en endaste millimeter av mitt hår, som nu precis går att sätta upp med hårnålar, till något som nästan liknar min gamla frisyr.

Det är så himla pinsamt (förlåt Sophie!) men jag ringde och låtsades ha influensa för att jag inte pallade avboka med så kort varsel. (Jag lovar jag kommer snart - ska bara spara en centimeter till eller så!)

Det är väldigt svårt att förklara hur det känns att mista sitt hår. Så tydligt blir det helt plötsligt. Att man är så sjuk. Peruk kom ju inte på frågan så det blev en lugg i stället. I äkta hår med ett kardborreband som gjorde att den satt fast under turbanen. Jag minns lättnaden när luggen kom på posten och lyckan när den var i precis samma färg som gamla hår. Hur skönt det var att gå ut den dagen och nästan se ut som sig själv. Tog en massa självporträtt den eftermiddagen och vilade mig i fåfängan. Så skönt med det världsliga.

Ett tips

Googla inte "sorg". Det finns ingen hjälp att få där.

Om döden.

Vid ett tillfälle kom en sorts insikt till mig. Jag tror att det var när min vän Ny gick bort för ungefär ett år sedan.
Så mycket död och lidande i mitt liv under så lång tid. Plötsligt var det som att något hände med tanken på döden. Den blev i ögonblicket lika verklig som livet.
Lika närvarande. Och lika naturlig.
Inte för att jag inte sörjde, för det gjorde jag, men det var som att en helt annan bild av döden formades inuti mig. Inte som något som kommer sen - utan som något som finns hela tiden. Som en andra fåra i en jordig åker som löper helt tätt och vid sidan av den fåra som är livet. Den bilden kändes så bra och verklig. Doften av jorden, marken, dammet och solen ovanför. Inte så farligt att kliva över i den andra fåran. Inte så skrämmande.
Tanken på att de jag känt och älskat bara tagit ett kliv åt sidan för att fortsätta framåt. Inget stort mörker som slukat dom och som sen skall sluka mig. De fortsätter vid sidan av mig tills jag lyfter träskon och kliver över jordvallen mellan fårorna. Jag kan leva med att veta att det är så det ser ut.

Before and after

I bland tycker jag att det är som att man förväntas vara så glad för att ha överlevt en svår sjukdom. Vet ni, det är skitsvårt att leva upp till det. Typ: "Ja, jag är så himla glad nu. En helt ny människa. Liksom... Förändrad! Jag har blivit en så stark person, förstår vad som är viktigt i livet..." och bla bla bla.
Jag säger som Agnes Lo Åkerlind när hon blev intervjuad i Värvet och berättade om när hon miste sin pojkvän. Jag skulle SKITGÄRNA vilja vara utan den här upplevelsen! Jag vill MYCKET hellre vara den jag var innan. Fatta.